phrenetic dot to live love race trip game work burn

Försöker komma i form för att summera 2011 och välkomna 2012. Att det sedan går mer än ett kvartal mellan inläggen gör det inte lättare. Men jag behöver det här, i terapisyfte och för mitt otroligt dåliga minne. Facebook-uppdateringar och tweets i all ära, det finns inte mycket utrymme för uttryck och/eller intryck i dessa medier. 2011, "Year of the Pinhead", kort summerat: -"Vad fan hände?" Börjar alltmer känna sympatier för min älskade sambo som försiktigt undrar vart hon skrev på för att ha flipperverkstad med tillhörande spelverksamhet i sitt hem. I vardagsrummet, inte ett spel, utan tre! Flertalet har säkert hört mig förklara anledningar varför detta kommit sig.

Då jag fullkomligt är narkoman på "datorer", specifikt lagring, virtualisering och nätverk med tillhörande programmering av dessa måste jag ha ett avbrott som ger lika stimulans men inte befinner sig i en pixlad bild i 16:9 ratio. Motocross är ett perfekt substitut och ger även bra fysik, något jag inte fick när jag körde "datorer" 24/7/365. När jag glatt förklarar att jag vägt 103kg är det inte många som ser det framför sig. Nu var ju det 10år sedan men vägen tillbaka är väldigt kort. På vintern blir det inte mycket med hojen då jag har en smärtgräns på +10°C utomhustemperatur, något man kan kyssa goodbye runt oktober/november.

På något sätt har jag också alltid identifierat mig som en gamer, något World of Warcraft förstört för mig fullständigt. Den typ av tv-spelsgaming man vart kung på har bara ebbat ut och allt nytt uppfattas bara som nyiterering av gammal skit och sämre än WoW, varför ödsla tid (Undantag är "Game of the Year"-spel, vilket oftast är ett eller två, typ Zelda och Uncharted)? En bra flipperrunda är runt tio minuter, en kvart, på sin höjd. Att sätta en serie bra skott på ett flipper ger en enorm tillfredsställelse, lika mycket som en serie stolpskott till "drain" ger ett känslomässigt utlopp ej mätbart med tvättäkta "nerdrage". Att skrika "Kuken!" för kung och fosterland och verkligen mena det ger även det en enorm tillfredsställelse. Samma som när man kränger däck under sommarhalvåret eller motsvarigheten till en positiv känsla när man klipper bra varvtider så det känns i hela kroppen. Flow!

Baksidan är så klart allt mek, både med hojen och flipprena, men det har en terapeutisk mening vilket håller igång både tankeverksamhet och det finmekaniska.

Det sociala i flipperkretsar är ett ganska stort inslag, dels på nätet men även under alla spelträffar och tävlingar. Då jag oftast bara svarar på tilltal är det här en välbehövlig utmaning av en helt annan dignitet. Alla har sin flipperstory, flipper är ganska vänligt och bottenlöst att prata om. I stora hela, ett meningslöst tidsfördriv? Nja.

Dom lokala privata flippersällskapen har fullt med spel i sina lokaler och jag har därför startat ett projekt att starta upp en ny lokal i Majorna med omnejd för likasinnande. Mitt fjärde spel är inte ett om utan ett när.

Flipper, flipper
När ändå järnet är varmt gällande flipper så kan jag avslöja lite slopet att jag kom på 95:e (av 200) plats i SM. In i det sista låg jag precis på gränsen, 64:e plats, att ta mig till slutspel. Det fick istället bli en katastrofal B-final med förluster så långt ögat nådde. Troligtvis hade jag spelat slut mig, då jag spelat flipper i sammanlagt 20h när jag klev på tävlingsmomentet i B-final. Det hjälpte inte heller att man tränat som en gnu dagarna innan och konsekvent spelat sämre. Man var tömd helt enkelt. Satte personbästa poängen på The Simpsons Pinball Party under kvalet, vilket låg 2:a under hela helgen, bara dåvarande 3:e rankade i världen som hade högre. Bästa flipperbedrift hittills!

Av en ren slump blev jag inbjuden till flipperkväll hos en kund. Det visade sig att inte mindre än fyra pers var genuina pinheads och hade spel hemma, på en och samma arbetsplats. En statistisk avvikelse helt klart.

Världens bästa flipper!

Det har nog inte heller gått att undvika att jag köpte ett Twilight Zone någon gång i November. Spelet har stått på havets botten och genomgår en renovering ej jämförbar med Doctor Who. Det är lite småfix kvar men jag förväntar mig många timmars spelande på ett av världens bästa flipperspel genom tiderna. Det är inte lätt att komma över ett Twilight Zone så man får ta det som erbjuds. Det är just nu i någorlunda spelbart skick och måste säga att jag är förvånad över hur bra det spelar med tanke på hur det såg ut när jag fällde upp det.

Life+
Det har blivit några både gamla och nya favoriter för att höja livskvalitén under hösten (vintern?). Kim har en kollega vars släkting är medlem i en hembygdsförening strax utanför Alingsås. Föreningen upplåter en s.k bakstuga där man under en hel dag har tillgång till en vedugn. Det här kan tyckas låta väldigt oupphetsande men det var väldigt trevligt, kanske berodde mest på sällskapet, men en väldigt avslappnad form att umgås. Man knådar, blandar, bakar, eldar, äter och småtjötar. Vi bakade hönökaka, rågsiktsbröd och hade ingredienser med oss att baka pizza. Det var rätt gött så.

Full fart i bakstugan!

Att Kim är med i diverse recepttävlingar är väl ingen hemlighet. Men att vinna ett komplett spapaket till polska Szczecin med färja, hotell och behandlingar på en ärtsoppa är ändå en bedrift. Hela det kulinariska besöket är så klart fullt dokumenterar på Tant Russins Bak (som luktar bäst!). Naturligtvis blev man positivt överraskad efter den kilovis med skepsis man suttit inne med mot Polen.

Smacznego!

Att käka på restaurang med en stjärna i Guide Michelin hör inte till vanligheten. Sist var i Budapest med 7-rätters inkl. dryckespaket för en spottstyver. Kim fick ett besök på 28+ i födelsedagspresent av sin familj och självklart passade jag på att hänga med. Alltid lika svårt att föra sig i sådana miljöer, tur var att vi fick en egen våning då vi var tio personer i sällskapet. Det känns bra att ha det avhandlat då det är mycket snack om denna mytomspunna restaurangen. Maten var inte över skyarna men troligtvis vällagad. Svensk "finmat" har aldrig varit någon favorit hos undertecknad.

Utsikt ifrån bryggan på Vann - på Julafton!

Jul i år fick en annorlunda tvist i år. Stora julpaketet på Vann med familjen Stjerna-Nilsson. Som vanligt gick man ner på tomgång och njöt av miljöerna, maten och sällskapet. Vi hade även skippat julklapparna vilket var väldigt skönt. På Juldagen däremot var det fullt spätt hos Ramsay med gött häng, julbord med diverse delikatesser, charader och tv-spel.

Martin hade bakat jättegoda kakor!

Nyårsafton bröt också mönster. Det blev en helhelg i Strömstad med mycket god mat, gott sällskap och en kristallklar himmel. Årets första snö (blev slask) fick man bevittna på nyårsdagens morgon, där vi för övrigt sov till tolv.

Gott Nytt År!

Muzak
Blev medbjuden till Nefertiti för att bevittna pojkgubben Jens Lekman flamsiga toner. Det här var överlag en positiv överraskning då ensemblen var något begränsad live. Inspelat material jag hört tidigare har varit så otroligt jobbigt att lyssna på för att det varit tusen instrument som håller olika takt (säkert jätteproffsigt) med en tunn ljudbild och det är inget för ett öra som skall ha raka distade riff i 4/4-takt. Jens har inlevelse, gå och se det live!

Det vankade metal på hemmaplan. Inte mindre än In Flames på Scandinavium. Självklart gick vi på spriten för hårt innan och det var allmän tumult. Givetvis gav In Flames allt för ett utsålt hus och det lät bättre en någonsin. Nya plattan drog dom några låtar ifrån och materialet var helt klart gjort för att spela live. Som vanligt!

Vad är en Jul utan en gamerkoncert? Gamers X-Mas var ett koncept som hjärnan bakom den fantastiska Final Fantasy koncert vi var på för några år sedan utvecklat vidare. Med sig hade han bandet Level-Up och det var ungefär samma uppsättning som förut. Tidlösa och väldigt specifika låtar framfördes på ett halvfullt Lorensberg. Vilket var lite dystert, en grym konsert.

Portal 2 - The End

Att årets konsert skulle levereras "in my own backyard" kom som en blixt ifrån ovan. Det var inte mindre än The Bronx och Mariachi El Bronx på Musikens Hus i Majorna. The Bronx spelar nutida HC influerad ifrån förr. Den ljudmattan dom levererade fick mig nästan att återuppleva hur det var i början på nittio-talet när Refused stod på samma scen och höll fanan högt. Vilket jälva ös! Deras alterego band Mariachi El Bronx spelar en stil som är synonymt med mexikansk melankolisk arbetarklass, som heter just Mariachi. Det kan låta jävla cheesy men det svänger så det räcker och det är ljuva akustiska toner som blandas med himmelsk sång om utebliven kärlek och hårt slit. Nyligen var dom på både Jay Leno och Letterman med deras två bästa låtar.

Håll i sombreron, snart smäller det!

När Kim ändå är i vinnartagen så passade hon på att vinna biljetter till Freddie Wadlings tolkning av James Bond på konserthuset veckan innan Jul. Aldrig förstått mig på vad Herr Wadling står för eller vad han gör men sjunga det kan han, det vill jag lova.

More games?!
Länge har vi väntat på Zelda, strax över 30h instämplade och Nintendo visar ännu en gång vem som är bäst, full recension vid ett senare tillfälle kanske. Som kontring kan man meddela att jag har 93% på Uncharted 3 efter ca. 10h och jag tror inte det blir mer tid slaskad där. Jag tror oftast det är fel på mig när jag tycker spel är dåliga. Men när senaste numret av LEVEL beskriver precis det jag upplever som rent ut sagt pissdåligt känns det befriande. Dragon's Lair/Space Ace (detta är 80-tals laserdisc spel) liknande gameplay under vissa hårt regisserade scener, snyggt så det förslår, men för fan - det är ett spel. Duck Hunt sekvenserna (skjuta skurkar i hårt scriptade anfall) som byter bakgrund var tionde minut blir man också öppenhjärtligt trött på efter fem-sex stycken. Att sedan, år 2011, att liret buggar så man inte kommer vidare på grund av att något glitchar i saven. Så hårt att det inte går att backa tillbaka till "last known good state" är för mig en gåta hur man kan släppa förbi det. Det blev att jaga tag i en save på som var på kapitlet efter det som var trasigt som jag hittade på nätet. Det medför massa annat bögtrams att "achievements" inte registreras osv. Trött blir man.

Jag har också haft något inbördes löfte att spela det spel som LEVEL anser vara "Game of the Year". I år var jag övertygad om att Zelda skulle ta den pokalen men helt ifrån sidan tog Skyrim det priset. Vi får väl se om jag "tar tag" i det eller inte. Mycket annat känns roligare just nu, den som lever får se.

Cheerz!