phrenetic dot to live love race trip game work burn

Då kom den där dagen jag fasat för sen jag gjorde det sist. Lyfter på arslet och säger upp mig ifrån ett jobb på vinst och förlust. Det blev vinst den här gången också.

Med pappret i handen på väg till kontoret fick jag ett samtal ifrån en leverantör, det råkade slinka ur mig att jag var på väg in med lappen. Där var det hugg direkt, "Sales Engineer" löd jobbet, föga intresserad lovade jag att höra av mig. Läste igenom arbetsbeskrivningen och blev ännu mer avtänd. Den här leverantören hade dock många tjänster ute, "Senior Technical Marketing Engineer" lät som ett riktigt smäckjobb, i Kalifornien och allt. Efter en kort avstämning med min bättre hälft löd budet, sök! Ett par dagar senare droppa ett mail in ifrån min nuvarande chef, -"I would love the opportunity to bring you out to California to meet the extended Coraid family.".

Efter att varit nere hos Dante och vänt i visumträsket hos dom Amerikanska myndigheter står det klart att jag endast kommer in på det som kallas L1, ett arbetsvisum där man flyttar inom samma eller relaterade företag. För att göra den flytten måste jag jobbat minst ett år inom företaget. Dagarna har börjat ticka ner sen första april och jag flyttar till London första maj. Jag kommer ha möjlighet att jobba ifrån Sverige och det kommer bli att jag är hemma emellanåt.

Det här är naturligtvis ett stort steg. Just nu tar vi det ett år i taget, ingen vet vad som händer om ett år, jag kommer i huvudsak jobba mot huvudkontoret i Redwood City men det finns aldrig några garantier. Hemmet på Dahlströmsgatan kommer stå kvar, jag tar med mig kläder och några datorer. Kan till och med bli så att jag löser ut Forden.

Flickvän med tillhörande förhållande samt flipper och crossåkande blir lidande i allra högsta grad. Man kan hoppas att det är värt det. Situationen på mitt förra jobb, som var en ren felrekrytering ifrån dag ett, var helt ohållbar. Utmaningen med nya jobbet, där jag tagit mig vatten över huvudet, behöver jag. Rätt in i kaklet eller rockstjärna, där är spannet hur det kan gå. USA har alltid hägrat men varit fullständigt utom räckhåll. Chansen jag har fått är en gång i livet, jag måste, dels för att inte bli bitter (bittrare) men även för min personliga utveckling.

Livet som väntar i London, som inte ens är London utan Staines som ligger i Surrey precis på gränsen till London, kommer troligtvis bara bestå av jobb. Lägenheten jag skaffat ligger på gångavstånd till kontoret och allt man behöver ligger inom fem minuters promenad i vad som senare visade sig var Ali G's hemvist. Tåget in till London tar en halvtimma till Paddington, frågan är om man kommer utnyttja det? Den som lever får se.

Cheerz

PS. Det har hänt andra saker sen sist också. Men allt blir mikroskopiskt i sammanhanget.

Försöker komma i form för att summera 2011 och välkomna 2012. Att det sedan går mer än ett kvartal mellan inläggen gör det inte lättare. Men jag behöver det här, i terapisyfte och för mitt otroligt dåliga minne. Facebook-uppdateringar och tweets i all ära, det finns inte mycket utrymme för uttryck och/eller intryck i dessa medier. 2011, "Year of the Pinhead", kort summerat: -"Vad fan hände?" Börjar alltmer känna sympatier för min älskade sambo som försiktigt undrar vart hon skrev på för att ha flipperverkstad med tillhörande spelverksamhet i sitt hem. I vardagsrummet, inte ett spel, utan tre! Flertalet har säkert hört mig förklara anledningar varför detta kommit sig.

Då jag fullkomligt är narkoman på "datorer", specifikt lagring, virtualisering och nätverk med tillhörande programmering av dessa måste jag ha ett avbrott som ger lika stimulans men inte befinner sig i en pixlad bild i 16:9 ratio. Motocross är ett perfekt substitut och ger även bra fysik, något jag inte fick när jag körde "datorer" 24/7/365. När jag glatt förklarar att jag vägt 103kg är det inte många som ser det framför sig. Nu var ju det 10år sedan men vägen tillbaka är väldigt kort. På vintern blir det inte mycket med hojen då jag har en smärtgräns på +10°C utomhustemperatur, något man kan kyssa goodbye runt oktober/november.

På något sätt har jag också alltid identifierat mig som en gamer, något World of Warcraft förstört för mig fullständigt. Den typ av tv-spelsgaming man vart kung på har bara ebbat ut och allt nytt uppfattas bara som nyiterering av gammal skit och sämre än WoW, varför ödsla tid (Undantag är "Game of the Year"-spel, vilket oftast är ett eller två, typ Zelda och Uncharted)? En bra flipperrunda är runt tio minuter, en kvart, på sin höjd. Att sätta en serie bra skott på ett flipper ger en enorm tillfredsställelse, lika mycket som en serie stolpskott till "drain" ger ett känslomässigt utlopp ej mätbart med tvättäkta "nerdrage". Att skrika "Kuken!" för kung och fosterland och verkligen mena det ger även det en enorm tillfredsställelse. Samma som när man kränger däck under sommarhalvåret eller motsvarigheten till en positiv känsla när man klipper bra varvtider så det känns i hela kroppen. Flow!

Baksidan är så klart allt mek, både med hojen och flipprena, men det har en terapeutisk mening vilket håller igång både tankeverksamhet och det finmekaniska.

Det sociala i flipperkretsar är ett ganska stort inslag, dels på nätet men även under alla spelträffar och tävlingar. Då jag oftast bara svarar på tilltal är det här en välbehövlig utmaning av en helt annan dignitet. Alla har sin flipperstory, flipper är ganska vänligt och bottenlöst att prata om. I stora hela, ett meningslöst tidsfördriv? Nja.

Dom lokala privata flippersällskapen har fullt med spel i sina lokaler och jag har därför startat ett projekt att starta upp en ny lokal i Majorna med omnejd för likasinnande. Mitt fjärde spel är inte ett om utan ett när.

Flipper, flipper
När ändå järnet är varmt gällande flipper så kan jag avslöja lite slopet att jag kom på 95:e (av 200) plats i SM. In i det sista låg jag precis på gränsen, 64:e plats, att ta mig till slutspel. Det fick istället bli en katastrofal B-final med förluster så långt ögat nådde. Troligtvis hade jag spelat slut mig, då jag spelat flipper i sammanlagt 20h när jag klev på tävlingsmomentet i B-final. Det hjälpte inte heller att man tränat som en gnu dagarna innan och konsekvent spelat sämre. Man var tömd helt enkelt. Satte personbästa poängen på The Simpsons Pinball Party under kvalet, vilket låg 2:a under hela helgen, bara dåvarande 3:e rankade i världen som hade högre. Bästa flipperbedrift hittills!

Av en ren slump blev jag inbjuden till flipperkväll hos en kund. Det visade sig att inte mindre än fyra pers var genuina pinheads och hade spel hemma, på en och samma arbetsplats. En statistisk avvikelse helt klart.

Världens bästa flipper!

Det har nog inte heller gått att undvika att jag köpte ett Twilight Zone någon gång i November. Spelet har stått på havets botten och genomgår en renovering ej jämförbar med Doctor Who. Det är lite småfix kvar men jag förväntar mig många timmars spelande på ett av världens bästa flipperspel genom tiderna. Det är inte lätt att komma över ett Twilight Zone så man får ta det som erbjuds. Det är just nu i någorlunda spelbart skick och måste säga att jag är förvånad över hur bra det spelar med tanke på hur det såg ut när jag fällde upp det.

Life+
Det har blivit några både gamla och nya favoriter för att höja livskvalitén under hösten (vintern?). Kim har en kollega vars släkting är medlem i en hembygdsförening strax utanför Alingsås. Föreningen upplåter en s.k bakstuga där man under en hel dag har tillgång till en vedugn. Det här kan tyckas låta väldigt oupphetsande men det var väldigt trevligt, kanske berodde mest på sällskapet, men en väldigt avslappnad form att umgås. Man knådar, blandar, bakar, eldar, äter och småtjötar. Vi bakade hönökaka, rågsiktsbröd och hade ingredienser med oss att baka pizza. Det var rätt gött så.

Full fart i bakstugan!

Att Kim är med i diverse recepttävlingar är väl ingen hemlighet. Men att vinna ett komplett spapaket till polska Szczecin med färja, hotell och behandlingar på en ärtsoppa är ändå en bedrift. Hela det kulinariska besöket är så klart fullt dokumenterar på Tant Russins Bak (som luktar bäst!). Naturligtvis blev man positivt överraskad efter den kilovis med skepsis man suttit inne med mot Polen.

Smacznego!

Att käka på restaurang med en stjärna i Guide Michelin hör inte till vanligheten. Sist var i Budapest med 7-rätters inkl. dryckespaket för en spottstyver. Kim fick ett besök på 28+ i födelsedagspresent av sin familj och självklart passade jag på att hänga med. Alltid lika svårt att föra sig i sådana miljöer, tur var att vi fick en egen våning då vi var tio personer i sällskapet. Det känns bra att ha det avhandlat då det är mycket snack om denna mytomspunna restaurangen. Maten var inte över skyarna men troligtvis vällagad. Svensk "finmat" har aldrig varit någon favorit hos undertecknad.

Utsikt ifrån bryggan på Vann - på Julafton!

Jul i år fick en annorlunda tvist i år. Stora julpaketet på Vann med familjen Stjerna-Nilsson. Som vanligt gick man ner på tomgång och njöt av miljöerna, maten och sällskapet. Vi hade även skippat julklapparna vilket var väldigt skönt. På Juldagen däremot var det fullt spätt hos Ramsay med gött häng, julbord med diverse delikatesser, charader och tv-spel.

Martin hade bakat jättegoda kakor!

Nyårsafton bröt också mönster. Det blev en helhelg i Strömstad med mycket god mat, gott sällskap och en kristallklar himmel. Årets första snö (blev slask) fick man bevittna på nyårsdagens morgon, där vi för övrigt sov till tolv.

Gott Nytt År!

Muzak
Blev medbjuden till Nefertiti för att bevittna pojkgubben Jens Lekman flamsiga toner. Det här var överlag en positiv överraskning då ensemblen var något begränsad live. Inspelat material jag hört tidigare har varit så otroligt jobbigt att lyssna på för att det varit tusen instrument som håller olika takt (säkert jätteproffsigt) med en tunn ljudbild och det är inget för ett öra som skall ha raka distade riff i 4/4-takt. Jens har inlevelse, gå och se det live!

Det vankade metal på hemmaplan. Inte mindre än In Flames på Scandinavium. Självklart gick vi på spriten för hårt innan och det var allmän tumult. Givetvis gav In Flames allt för ett utsålt hus och det lät bättre en någonsin. Nya plattan drog dom några låtar ifrån och materialet var helt klart gjort för att spela live. Som vanligt!

Vad är en Jul utan en gamerkoncert? Gamers X-Mas var ett koncept som hjärnan bakom den fantastiska Final Fantasy koncert vi var på för några år sedan utvecklat vidare. Med sig hade han bandet Level-Up och det var ungefär samma uppsättning som förut. Tidlösa och väldigt specifika låtar framfördes på ett halvfullt Lorensberg. Vilket var lite dystert, en grym konsert.

Portal 2 - The End

Att årets konsert skulle levereras "in my own backyard" kom som en blixt ifrån ovan. Det var inte mindre än The Bronx och Mariachi El Bronx på Musikens Hus i Majorna. The Bronx spelar nutida HC influerad ifrån förr. Den ljudmattan dom levererade fick mig nästan att återuppleva hur det var i början på nittio-talet när Refused stod på samma scen och höll fanan högt. Vilket jälva ös! Deras alterego band Mariachi El Bronx spelar en stil som är synonymt med mexikansk melankolisk arbetarklass, som heter just Mariachi. Det kan låta jävla cheesy men det svänger så det räcker och det är ljuva akustiska toner som blandas med himmelsk sång om utebliven kärlek och hårt slit. Nyligen var dom på både Jay Leno och Letterman med deras två bästa låtar.

Håll i sombreron, snart smäller det!

När Kim ändå är i vinnartagen så passade hon på att vinna biljetter till Freddie Wadlings tolkning av James Bond på konserthuset veckan innan Jul. Aldrig förstått mig på vad Herr Wadling står för eller vad han gör men sjunga det kan han, det vill jag lova.

More games?!
Länge har vi väntat på Zelda, strax över 30h instämplade och Nintendo visar ännu en gång vem som är bäst, full recension vid ett senare tillfälle kanske. Som kontring kan man meddela att jag har 93% på Uncharted 3 efter ca. 10h och jag tror inte det blir mer tid slaskad där. Jag tror oftast det är fel på mig när jag tycker spel är dåliga. Men när senaste numret av LEVEL beskriver precis det jag upplever som rent ut sagt pissdåligt känns det befriande. Dragon's Lair/Space Ace (detta är 80-tals laserdisc spel) liknande gameplay under vissa hårt regisserade scener, snyggt så det förslår, men för fan - det är ett spel. Duck Hunt sekvenserna (skjuta skurkar i hårt scriptade anfall) som byter bakgrund var tionde minut blir man också öppenhjärtligt trött på efter fem-sex stycken. Att sedan, år 2011, att liret buggar så man inte kommer vidare på grund av att något glitchar i saven. Så hårt att det inte går att backa tillbaka till "last known good state" är för mig en gåta hur man kan släppa förbi det. Det blev att jaga tag i en save på som var på kapitlet efter det som var trasigt som jag hittade på nätet. Det medför massa annat bögtrams att "achievements" inte registreras osv. Trött blir man.

Jag har också haft något inbördes löfte att spela det spel som LEVEL anser vara "Game of the Year". I år var jag övertygad om att Zelda skulle ta den pokalen men helt ifrån sidan tog Skyrim det priset. Vi får väl se om jag "tar tag" i det eller inte. Mycket annat känns roligare just nu, den som lever får se.

Cheerz!

Det var +1°C igår när jag gick till bilen 05:50 för åka ner till årets sista tävling. Min smärtgräns ligger på +10°C. Att köra en tävling så pass sent på året fick andra oförberedda konsekvenser, solen i ögonen och stelfrusna fingrar. Att säsongen är över kan inte bli tydligare. Fem månader i mörker och depression, vad gör människan på dessa breddgrader? Trotsat kylan hade även Hans gjort som kom förbi och plåta lite. Mycket trevligt inslag.

Heat 1 ifrån Varberg i helgen. ©elgarim

Årets säsong gick pissdåligt, slutade på plats #38 mot förra årets #26, mitt största problem är att sätta bra tider i kvalet så jag kommer till A-final, vilket garanterar betydligt mer poäng än att vinna B-final. Det är alltid på håret, 2-3 sekunder kort. Nästa problem att jobba med är att jag kommer iväg dåligt i starten och får där stångas med mitt tredje problem, att köra om. Missade även två tävlingar vilket är en bidragande faktor därav ena var Backabanan i Skene, där vet jag att jag kör fortare än pöbeln.

Kval i tung sand på Klintebergsbanan i Veinge

En vurpa i mitten på Augusti som slutade i ambulansfärd till akuten gjorde ju sitt till. Man blir feg, tappar lusten och blir vemodig inför hela konceptet. Som tur var gick det bra i kraschen, det var på Hisingen på det vanliga stället där jag gjort samma klotning 2-3 gånger innan men klarat mig med skrubbsår. Den här gången blev det en ordentlig smäll med spruckna revben, dammade i höften (har fortfarande ont) och till sist en hjärnskakning. Det är lite besvärligt när man vaknar upp efter det svartnat och knappt kan andas, hur länge jag var utslagen vet man inte. Det blev hela kostcirkeln med värktabletter (panodil, voltaren och tiparol) i en vecka. Bästa var "Fight Club"-sekvensen när jag zombiehaltade ut ifrån akuten i sketna garagekläder, barfota, korsplåstrad i båda armvecken. Lätt dimmig i blicken. -"Where is my mind?".

KTM'en levererade inte riktigt som väntat heller, skruvar lite varstans vibrerar upp och man bara väntar på vart det skall släppa härnäst. På pappret skall man efterdra bultar på en ny hoj, men inte efter varje träning. Mina japsar jag haft under åren har detta aldrig varit ett problem. Nu när 2-taktarna får länkage 2012 så är jag inte helt övertygad om KTM är vägen framåt för min del. Det blir nog bättre om man tar en Yamaha eller Sukka och kittar upp med dom mods KTM har på ifrån fabrik. Saknar fortfarande min Sukka. 40h har jag på timräknaren just nu och den får nog gå en säsong till som det känns just nu, eller rättare sagt bajsa på alltihop just nu och se vad man känner på när man får upp suget igen.

The Stig lade hjälmen på hyllan i somras någon gång. Nu får man dra runt allt själv igen. Dåligt nervös jag var i början där när vi började ihop att The Stig skulle fatta direkt vad det handlade om och spruta grus på mig i dagarna ända. Det här är en svår "sport" att komma in i det har man fattat, detta var min sjätte säsong på nio år och jag har mycket kvar att jobba med. Det kräver en orädd tjurskalle med kontanta medel och en hel del fysik, nu börjar jag bli feg, fattig och lat, vad göra? I retrospekt när jag började köra så tänkte jag att detta kommer jag nog bara orka med tills jag är 35. Hmm... jagar fortfarande gubbar i 50-års åldern på tävlingarna.

Par i tefat
Alla känner till våra tefatskvällar (där vi just nu genomlider Babylon 5) där vi är fyra fån som dricker kaffe och äter bulle ihop med Kims infernaliska bakverk. Tänkte få till en udda tvist på samkvämet och bjuda in respektive under något lättsammare former med mat & dryck. Det blev lyckad afton med persiskt tema, margaritas och en sen kväll på balkongen.

Persiskt tema med inslag av alkohol på tefatsaftonen

Pinball
Min första flippertävling är avhandlad. Det gick väl bättre än väntat resultatmässigt men jag hade missuppfattat poängreglerna lite och hade nog kunnat plocka några placeringar till ifall jag gjort det. Borås Pinball Open, vad säger det? Sveriges i särklass största flippernörd bor i Borås, den mancave han huserar liknar inget annat jag någonsin skådat. Bortåt 200m² med flipper ifrån alla tidsåldrar och nu även en hörna med arkadspel. Då alla spel stod på freeplay passade jag på att träna i tre dagar utöver tävlandet. Inte mindre än sex timmar per dag orkade man med. Ömma handflator och fullständigt matt var man. Nostalgi i kubik blev det när Mata Hari (ett spel jag hade som barn) stod och glänste. Classic-samlingen var gedigen och titlar man bara hört talas om var uppradade i "mint condition".

Nästa tävling är inte mindre än självaste Flipper-SM. Det går av stapeln på Strike & Co i Gamlestan och även där kommer det vara maskiner på freeplay och även en hel del träning. Skall upp till Stockholm i veckan och hoppas på att jag kommer kunna lira lite där också.

Stern bara lastar ur sig stortitlar, inte mindre än Transformers är nästa storverk. Tyvärr ser inte gameplay videos'arna helt hundra ut och man faller inte så pladask som man gjorde för Tron. Beställningen var nära men jag har stillat habegäret. Generellt sätt tror jag mer på klassikerna, efter över 300+ spel på Tron så får jag fortfarande ingen flow i spelet. Doctor Who kan man få sådana riktiga rysningar på när alla skott sitter och det är tamejfan omöjligt på Tron. Jag skyller allt på Stern tills jag blir motbevisad.

Var nere i Malmö för någon vecka sen och fick några timmar på Interpool. Tyvärr har nya ägaren strypt ner flipperverksamheten men fick några bra spel på ett par titlar. Tyvärr hade dom linjerat flipprarna utan gummibanden, direkt på flipperna, så det blev helt åt helvete fel vinkel på flipprarna som gör att det är svårt att sansa spelet och ännu svårare att sikta.

Musik, musik!
Torkan på konsertfronten i somras fylldes på rikligt inpå höstkanten. TSOOL och Mustasch spelade under Kulturkalaset. Junip spelade på Taube-scenen på Liseberg. Vi var även på Slussens pensionat och avnjöt TSOOL när dom spelade hela dubbelalbumet Communion plus ospelat material och gamla klassiker. Vad dom levererar, helt klart Sveriges bästa liveband, i den kontext allt ställer sig på Slussen så var det nästan historiskt. I måndags var vi på Nefertiti och lyssnade på Anna Calvi. Vi hade tidigare sett henne utan ackompanjemang som förband till Grinderman. Nu hade hon hela bandet med sig och vilka toner hon förför publiken med. Hon är så sjukt säker och oförutsägbar. Försöker beskriva för mig själv vilken typ av musik det är och bäst förklarar jag det med att om Quentin Tarantino hade varit en kvinnlig singer-songwriter, voilá, Anna Calvi.

The Soundtrack of our Lives på Slussens pensionat

En udda inbjudan dök på fejjan. På Stearin skulle David Sandström "presentera" sitt senaste projekt. A Heavy Feather. Mycket riktigt, David visade lite bilder, sjöng lite och berättade historier. Detta inför ca. 20-25 personer. Kändes som hemma i någons vardagsrum. Det är inte likt hans tidigare material men troget fan som jag är så handlade skivan, som för övrigt släpptes i samma veva. Den ligger på Spotify, lyssna och häpna, sista spåret är redan en klassiker.

Upcoming är inte mindre än David Westerlunds Level Up! som gör en "julshow" på Lorensbergsteatern med utlovade låtar som "Eyes On Me" och en Mega Man Mix. Kommer inte ihåg vad projektet hette som framförde highlights ifrån Final Fantasy på Artisten 2009 men det är delvis samma folk bakom och jag har stora förhoppningar att det skall vara minst lika fantastiskt!

Death of the Superstars
I samma veva man installerar Mac OS X och kommer över en iPad2 (INTE betalt en spänn) så går Steve Jobs och säger upp sig och sen tragiskt omkommer av sin cancer? Kan det vara att den sista tvivlaren på den här planeten registrerade sig i iTunes?! Tyvärr är jag inte helt övertygad. Har installerat tre-fyra småspel på paddan och har öppnat locket på den max fem-sex gånger. Ska bänka usability på nästa resa där varken Nintendo eller laptop skall med. Då får vi se vad den går för.

Axlarna som Steve Jobs stod på är ingen annan än UNIX och programmeringsspråkets C's fader, Dennis Ritchie. Han gick bort av hög ålder här i veckan. Troligtvis hamnade inte det på första sidan på GP's hemsida och vill bara upplysa mina kära läsare att världen att hade sett annorlunda ut idag utan Mr. Ritchies inflytande, inklusive Apples produkter.

Well, well...
Cheerz!

Då börjar det underbara sommarlovet ta slut. Det är så det känns, mina sex härliga sammanhängade veckor. Man är ordentligt utvilad och börjar (nästan) bli lite rastlös och halvsugen på att göra något meningsfullt, typ jobba och tjäna mer pengar så man kan vara mer ledig.

Säsongen på hojen har inte gått som planerat direkt. KTMen (Kanske Till Mål) är lite trilsken och vill allra helst bara falla isär. Missar två heldagsträningar den här veckan t.ex för att en bult till en genomgående motorfäste har släppt och ligger troligtvis någonstans i Borås. Resultatet av den förlusten var att avgasröret vibrerat sönder. Kröken var platt på sina ställen innan och jag skulle ändå köpa en ny. Men inte nu! Jag var ju också "tvungen" att köpa ett komplett FMF-system för att originalröret var det över en månads leverans på. Kommer få ett sånt där gott, djupt factoryljud som typ Ricky har i den här videon, stackars mig! Har också haft problem med bakbromsen som kokat och levt fan med mig, också ett kännt problem.

Senaste tävling för någon månad sen eller två gick av i Ljungby, kom nånstans i mitten, tyckte jag körde bra men fick folk framför mig som jag bara följde efter, måste bli bättre på omkörningar, det är tydligt. Körde klubbmästerskap på Stora Holm, en enklare tävling med typ femton startande, tog mig i mål på andra plats i båda heaten. Man bör tillägga att deras bättre förare var iväg på en annan tävling i Västgötacrossen. Det är tre tävlingar kvar i MX Alliansen med cirka en månad emellan under hösten. Måste hitta formen tills dess, den ligger på lur.

Fullt spätt på Furufjällsbanan

Svärfar var med ute i spåren på Furufjällsbanan i Stenungsund och knäppte några bilder. Det blev även en ny GoPro-film. Har monterat ett nytt fäste på hjälmen nu i dagarna så man kan ha kameran och roll-off brillor samtidigt. Då kan man ha kameran på tävlingar. Spännande uppföljning följer.

YouTube-clip ifrån Furufjällsbanan

Tron: Legacy
Efter många om och men så fick jag till slut ett Tron: Legacy Proffesional Edition levererat, ända ifrån Chicago. Den enda "transportskadan" jag kunde identifiera var att en lampa hade poppat ur sin sockel, vilket är ganska bra betyg. Jag har gått några dagar på Liseberg under ledigheten och spelat lite Avatar och The Rolling Stones för att få ett grepp om Stern-"känslan". Det är väsentlig skillnad på ett nittiotals Bally/Williams och ifrån en tillverkare som har för närvarande monopol. Både känsla och kvalité. Känslan är annorlunda men jag gillar den. Kvalitén lämnar dock en del att önska, Stern försöker ta så många genvägar dom kan för att få så mycket vinst det går. Det handlar om triviala saker som att man gör vissa saker i plast istället för stål, lågupplöst raster på artwork, lite leksaker och medvetna val i att förenkla (tänker främst på T-R-O-N inserten på spelplanen). Mjukvaran som skeppades med spelet är halvklar, fick uppdatera spelet direkt (enkel manöver med en USB-sticka, men principen retar mig, do-it-sell-it-fix-it, och det är fortfarande buggigt). Man blir också lite tvär när Stern börjat trycka ut "Limited Edition" som innehåller allt man tycker att "Proffesional" borde innehålla (typ fiberoptikbelysningen på ramperna), det är liksom andra regler på spelplanen också, inte bara mer bling. Tyvärr har jag inte fått full kontroll på Tron än, efter 100+ omgångar, är det många skott som inte sitter. Polerade upp spelplan och kulor igår och nu går det som ett skott.

Trivselhörnan på Dahlströmsgatan

Man kan tro att jag är besviken på spelet men det är jag inte, detta är det bästa Stern gjort sen Lord of The Rings, dock en helt annan typ av spel. Mest imponerad är jag av variationen i multi-bollarna och att du måste fan ha skills above-and-beyond för att håva in super jackpotsen, man kan inte stå och slaska på volley. Allra mest gillar jag "audio enigineeringen", den är helt briljant och är perfekt orkestrerad med dom tre Daft Punk låtarna som Stern köpte. Är man ett Tron-fan så är man i himlen. Stern hade fri tillgång till allt ljud i filmen, kolla gärna David Thiel's slides här. Ett lysande exempel på hur det använts är när man aktiverar Quorra. -"I'm Quorra", man vet EXAKT var i filmen hon säger det och man får nästan gåshud varje gång (kan också ha och göra med att Quorra Multiball är den ballaste multibollen.. :)). När man sedan under multibollen skjuter jackpottar så berättar Flynn om Quorra, -"She's an Iso.", -"She taught me things.". Sen är det såklart fabricerade samplingar, typ "Jackpot", men det är en väldigt övertygande sammansmältning. Det är också klockrent när man står och slaskar på Recognizern, djup tung bas, illröd flash på inserten och därefter "Rectify!". Grafiken på DMDn har jag inte synat i fogarna då man har fullt upp på spelplanen men har kollat när Kim spelat och det är väldigt snyggt digitaliserat. Vet inte hur många nyanser man kan få ut, men säg att det är fyra, så ser det riktigt bra ut.

Sterns nästa titel är Transformers. Aj!
Fotnot: en "insert" är den plastbit som släpper igenom ljus under spelplanen.

Italien
Vår semesterresa till Italien kunde inte blivit bättre. Vi blev mäkta imponerade av framför allt maten, vinet och bevarandet av gamla byggnader, eller kanske bevarande av hela städer. Att inte västvärlden har huggit in här är för mig en gåta. Vi såg skyltar till en McDonalds och vi såg faktiskt en Burger King men det var allt! Vi avverkade ändå 130 mil på vägarna i Toscana.

Sportigare än så här blir det inte utan tak

Vi flög till Florens där vi hämta ut vår otroligt sportiga Renault Wind. Men istället för slå läger i Florens åkte vi några mil österut till Pistoia där vi bokat en natt på ett hotell som inte fått ett lyft sen det byggdes, sisådär -75. Som nämnt tidigare, man bevarar i Italien, inte riva och bygga nytt. I Pistoia fick vi vårt första möte med det italienska köket. Vi gav oss bara ut som flanerande turister vid kvällningen som man brukar göra. Vi snubblade bokstavligen över en restaurang som hade en omnämning i Guide Michelin. Husets rödvin levererades i karaffer, litervis, man blir religiös för mindre. Där satt vi i sommarnatten helt ovetande att detta var bara början på vad som skulle bli resan man lärde sig att pasta med tomatsås smakar inte som den pasta med tomatsås man är van vid.

Frukost ifrån 300m över havet, någon?

Kim hade raggat ett boende i Volastra, en liten bergsby som ligger i naturreservatet som blivit världsarv, Cinque Terre. På vägen dit stannade vi och käka lunch, efter tips ifrån en kollega, i Lucca. Det var en sån där bevarad stad med stadsmurar, trånga gränder och lagom med turister. Därefter vart det plattan i mattan mot La Spezia och därefter upp för dom jävligaste serpentinvägarna jag kört. På vissa ställen gick det inte svänga runt på innern, gärna i fyrtiofemgraders lutning. Cinque betyder fem, Terre betyder land. Det handlar då om fem små byar som nästan är som små egna länder. Dom ligger längs en bergskam i sluttningarna ner mot havet. Hur man än vänder och vrider på konceptet så ser det ut som ett vykort. Mellan byarna går det tåg, serpentinvägar och vandringsleder. Den ena byn är charmigare än den andra.

Manarola

Vi drog senare ner till en liten kuststad som hette Castiglioncello där vi checkade in på ett något märkligt pensionat. Boendet var rekommenderat i Lonely Planet som alternativ till att bo i Livorno, vilket är en ganska tråkig industristad. Stället drevs av gamlingar och det bodde nästan bara gamlingar där. Man visste inte vem som jobbade där eller bodde där. Billigt? Jodå. Även här hade vi lite havsutsikt och man hörde havet ifrån fönstret. Där vi bodde fanns det ganska bra möjligheter att åka på dagsutflykter, vi var bl.a i Volterra, den stad som inspirerat författaren till Twilight böckerna. Det här var ytterligare en sådan där bergsby där klockan stannat.

Två flan utanför Volterra

Senare bar det av mot Chianciano Terme. Här i krokarna skulle vi möta upp en kär kollega och käka middag. Vi hade inte bokat något boende, för det behövdes inte, här fanns nämligen femtonhundra hotell. What?! Här fanns det en källa som hade "helande" krafter, resor hit subventionerades av staten på tiden det begav sig. Nu stod det mest som en spökstad, väldigt udda. Tripadvisor visade vägen till Villa Gaia, ett nyrenoverat hotell mitt smeten där inredarna hade tömt IKEA och målat allt orange. Man blev väl omhändertagen då det inte var någon jätterush direkt, billigt var det också. Vi hade väl inte tänkt att hänga här så länge men vi tog två dagar här för det var ett bra utgångsläge för att åka på utflykt till dom kringliggande byarna Montalcino, Montepuliciano och staden Siena. Vi fick ett tips om en lokal restaurang, Il Buco, av min kollegas sambo som bott här nere några år. Vi beställde in basfödan, typ bruschetta och pasta. Såg inte mycket ut för världen men med dom råvarorna som kockarna har där nere så smakar det gudomligt. Detta med en karaff med husets röda. Så enkelt, opretentiöst och supergott!

Nationalfordonet, Fiat 500.

Kulle upp och kulle ner skrutta vi runt i sydvästra Toscana. Första stoppet var Montalcino. Regionen är känd för sitt speciella vin, Brunello, som bara får ha sitt ursprung härifrån och vara framställt på ett visst sätt. Lunchade en Insalata Caprese och passade på att prova lite viner. Höll på att komma därifrån med en flaska för €85. Doh! Vidare till Siena under Toscanas stekande sol gick vi gata upp och gata ner. Siena har väldigt fina gamla byggnader, kyrkor och klocktorn. Man började bli liiite mätt på upplägget. Jag har ju inte nämnt dödssynden italiensk glass än. I Italien gör man en gudomlig glass i himlens alla smaker och just i Siena fick jag en kula med Coca-Cola smak, jösses vad god den var, man kunde nästa känna kolsyrebubblorna när man slaska i sig den! Den lilla glasskiosken vi letat fram var omnämnd i Lonely Planet och jag kan bara späda på.

Kulle upp och kulle ner

Dom sista dagarna hade vi bestämt oss för att varva ner. Vi siktade in oss på ett Agriturismo med hög standard i närheten av Florens. Det blev några stopp på vägen, bl.a Cortona och Arezzo. Cortona låg verkligen fint i en bergsluttning med grym utsikt och små trevliga cafeér på sina små piazzor (torg). Gården där vi skulle bo, Podere San Guisto, låg strax utanför en liten by som heter Figline Valdarno. Det var en liten gård med olivodlingar, några residens men framför allt en pool. Agriturismo är ett begrepp i Italien där bönder kan få skattelättnader om du håller öppet delar av sin gård för turister och därför finns det ganska gott om dom. Vi hade en lägenhet på gården i fyra nätter och här blev inte många knop gjorda, en och annan utflykt, bl.a till Greve di Chianti och en halvdag i Florens. Det var billigt att bo här och man kunde äta ihop med dom andra gästerna i värdparets kök vid ett långbord, det gjorde vi en kväll och det var svintrevligt med jättegod mat. Frukosten serverades också här men dom är lite tetiga med just frukosten, dom käkar oftast bara en sötsak, typ en bulle, och dricker en kaffe. Man fick dock lite youghurt och en ostbit om man så ville.

Florens

Florens var fint, men jävlar var mycket turister det var där. Höll på att tappa det redan när vi skulle leta parkering. Det blev väl en halvmils promenerande till slut. Ponte Vecchio (bron med guldhandlare) var lite halvcool och utsikten ifrån Piazzale Michelangiolo var storslagen.

Italien har vunnit ny mark i mitt hjärta och jag rekommenderar verkligen upplägget med att puttra runt bland byarna och ta dagarna som dom kommer. Det är avkopplande men samtidigt inte helt händelselöst. Vi var borta i elva nätter, vilket kändes alldeles lagom. Mycket fokus blir det så klart på mat och vin. Men vem klagar? Fler bilder finns i galleriet.

Kim! SUP!
Min tjej är så sjukt grym. Något hon gått och smygit med är att hon skall simma Vansbrosimmet. Vilket i sig är en bragd. Men att sedan ta sig i mål i den övre tredjedelen?!

Inför hennes födelsedag (på tisdag nästa vecka) hade jag planerat en present i förskott. Kim hatar prylar, det vet väl alla vid det här laget, så jag klämde in en mini-semester under vår sista vecka ihop. Det var uppskattat, ifrån båda håll! Bäst var det när vi vakna på morgonen och hon fråga vad jag skulle göra idag. Då hade man svårt för att hålla sig och fick kläcka ur mig att det stod något på köksbordet med hennes namn på. Det var ett schemalagt tredagars upplägg med fokus på SUP. SUP står för Stand-Up Paddle, något vi gjorde ihop i Australien. Konceptet går ut på att man står upp på en surfbräda, något biffigare än en windsurfingbräda och paddlar. Första dagen gick av stapeln i Träslövsläge, strax söder om Varberg. Där hade vi en tvåtimmars instruktörsledd kurs. Det blåste bra med ganska mycket sjö och man fick känna på trilla i ett par gånger. Lyckat var det och man fick verkligen lära sig vad en våtdräkt var till för. Kim älskar detta, det är väldigt lätt att se, flinet öra till öra satt liksom permanent i två timmar. Senare checkade vi in i vår svit på Varbergs kurort där vi bodde i samma korridor som gänget som gör "Badjävlar", typ Schyffert & Co. Lite bad och bubbel hanns med innan vi skulle promenera in till stan och käka på vår favoritrestaurang, Varbergs stadshotell. När Sverige visar sig ifrån den sidan den gjorde dessa dagar så är det svårslaget. I en fesljummen sommarnatt gick vi hem i solnedgången längs strandpromenaden.

SUP! (Bilder: ©A-kite.se)

Dag nummer två på agendan började på gymmet följt av en promenad till Apelviken. Sen styrde Forden mot Falkenberg. Här skulle vi åka på äventyrs-SUP med utgångsläge ifrån Falkenbergs Strandbad. Detta hade jag av en ren slump hittat via Facebook då en av mina kontakter hade vart på nyinvigningen av hotellet i och med ägarbytet i Maj. Facebook +1. Vi blev upphämtade på hotellet vid sjusnåret och åkte mot Grimsholmens naturreservat. Vi hade två alternativ, antingen paddla Suseån ner eller paddla runt i en vik. Självklart tog vi Suseån. Här fick man bita ihop. Vi gick igenom en fårhage ner till en å där det var strömt som satan. Man drev iväg i en jävla nittio så fort man hoppat på. Det var precis så man kunde hålla sig still när man paddla motströms. Detta var början på en 7.5km lång tur i natur man aldrig upplevt tidigare. Man fick bli ett med brädan, brottas förbi nedfallna träd och åka forsränning. Men vilken upplevelse. På dom lugnare partierna kunde man bara stå, glida med och njuta av ögonblicket. Väl framme vid havet hade solen precis börjat gå ner bakom molnen och det började regna, men regnet liksom tog inte, man var helt salig.

Dag nummer tre värmde vi upp med en halvtimmes vattenskoter utanför hotellet. Havet lågt blankt och vi var uppe i 50 knop. Lite läskigt var det att åka två, den som satt bak hade i princip inget stabilt att hålla i. Man fick knipa som en nunna och hoppas på god tur. Som belöning var det en tripp inbokad till World of Riccardo. Det är en äkta italiensk glasskiosk strax norr om Halmstad, mitt ute på vischan. Vi konstaterade att man kan inte göra italiensk glass utan italienska färskvaror men glassen var så nära man kan komma äkta varan, tro mig!

Detta fick naturligtvis mersmak, det visar sig att det finns en surfgear uthyrare nere vid Askimsbadet som har två SUP-kit och vi var där i veckan och paddla en timma. Alla vet att undertecknad är en jävla badkruka som hatar allt vad vatten och hav står för, men SUP hör inte dit. Det liksom är en annan ytterlighet. Friheten, träningen och upplevelsen tar bort allt negativt.

Rock'n Roll
Festivalsommaren har inte visat sig ifrån sin bästa sida. West Coast Riot (och Metaltown) har flyttat ut på en åker på Hisingen. Dom misslyckades även med att få dit Rancid. På den nivån att dom t.o.m sänkte biljettpriset. Området var riktigt kass och hoppas dom inser att folk är förbannade. Hyffsade bokningar hade dom ändå, The Exploited, Gogol Bordello, Bad Brains, Dwarves och bl.a Shelter. Sen hade vi Where The Action Is, -"Where is the action?". Att sedan Way Out West är slutsålt är för mig en gåta. Ingen headline man ens är liiite nyfiken på. OFF! spelar på klubb, men för femtonhundra spänn?! Inte idag.

Annat man har fått glädjas åt är ju att Liseberg har haft (och har) fina bokningar i år. Det började med Johnossi, tyvärr inte så bra live som man hade önskat. Danko Jones däremot levererade feta riff och "Fuck You"-attityd. Det var även fullsatt på Flogging Molly, vilka jag inte sett en hel konsert med tidigare. Det var en trevlig upplevelse med äkta irländsk arbetarattityd. Junip spelar på Taube Scenen i september, väl värt ett besök. Annat som Liseberg skall ha cred för att dom faktiskt försöker hålla igång flipperverksamheten. Men det hade ju inte skadat med att shoppa sina spel då och då. Årets attraktion, Atmosfear, är en riktig höjdare (göteborgshumor) och kan varmt rekommenderas. Mer äkta skräck får man leta efter.

Det är ju ett kulturkalas i staden om några veckor eller så. Mustasch och TSOOL spelar någonstans och det får ju inte missas! Vi har även inhandlat ett musikpaket på Slussens pensionat när TSOOL skall spela Communion. Det är väl jag som fått bestämma lite här och en av mina absoluta favoritlåtar, Second Life Replay, huserar på den plattan. TSOOL körde den låten med symfonikerna under Way Out West för något år sedan eller två och det var ett sådant där religiöst ögonblick jag sent glömmer.

In Flames på Scandinavium i november är också inbokat, i kalendern åtminstone, den som lever får se.

Wall of Text, [crit], Cheerz!

Då börjar våren komma på plats. För någon vecka sedan sprang folk Varvet. Senaste racet gick på Släggarpsbanan utanför Halmstad. Har tre katastrofala tävlingar bakom mig och endast runt 13h på nya hojen. Första racet gick på hemmabanan Blixås Motorstadion där jag vurpade första varvet och hamnade sist. Halade in över tio man men det kunde gått bättre. Andra heatet så krokade jag ovetande ihop i första böjen och krökte främre bromsskiva. Det blev fara för allmänheten och kom in i kurvorna som en speedwayförare. På första heatet hade jag dessutom hoppat på gult flagg och höll på att bli diskad. Blev utskälld av biträdande tävlingsledare och fick rullat in i depån med mössan i hand. Blev väl typ sjua och åtta i b-final.

Tävling nummer två gick av i Svenljunga på Tuscabanan. En helvetes jobbig sandbana som blir stalpig som satan efter några heat. Det märktes väl på varvtiderna, säkert tio sekunder mellan bästa på träning till bästa på sista heatet. Min frambroms var ju jinxad och klar även här. På första heatet, sista varvet - sista kurvan, fick jag en highside och klota runt. Något var fel med hojen det kunde jag konstatera, men inte ögonblickligen. Kom iväg efter att ha släppt förbi fem-sex man och hojen kändes helt groggy och ville bara niga. Då visade det sig efter jag näst intill burit hojen över mållinjen att bromsgreppet hade tryckts ihop och höll stumt. Denna manöver gjorde att man vart helt slut, slockna i pausen och hade inte ork att ha kontroll på grejerna i sista heatet och jag körde som en potta skit. Placeringar avslöjas inte här. Att jag knappt kom iväg på tävlingen är ju också värt att nämna. Rullade av sista passet på träningen dagarna före och tyckte fjädringen var lite studsig, klonka gött gjorde det också, lite lätt skevt och groggy. Jodå, det visade sig vara bulten som håller pistongen som hade lossat inuti. Vanligtvis kostar detta tjugo bananer att få ordning på men inget hade gått sönder så jag klara mig på två. Sen hade svingbulten släppt lite också. Nästa gång blir det nog tillbaka till en Japan. Vi hade i alla fall tur med vädret.

Tävling nummer tre gick som nämnt på Släggarpsbanan nere i Halmstad. Inga direkta framgångar likt dom jag hade förra året på samma bana. Strul med tidtagningen gjorde att det blev fördröjningar mellan träning och heat vilket tjurade ner folk rätt bra. Landade fett på platten (har för hög fart över ett hopp så man överskjuter den tänkta landningen) inte mindre än två gånger och fick se stjärnor. Var nära att bryta men jag bet ihop och tog mig runt.

Koo-gah!
Forden har jag nu haft i min ägo några veckor och är helt sjukt nöjd med skrället. Packar fint inför träning och tävling med gear för två. Måste man anmärka på något så är jag lite lack att inte parkeringssensorerna är integrerade med stereon. Lyssnar man på musik så sänks inte volymen och man hör knappt radarpipen. Sen är det en Ford, inte en Volvo. Räknar kallt med att det kommer vara ett ras efter femtonhundra mil som den hyrbil jag hade medans jag hade min Ford på lack efter en transportskada. Hursom, amerikanar-hyrbils-känslan infinner sig med hög sikt, automatlåda, panoramaglastak och ... vit!

Kugan

Mallorca
Årets bonusresa med jobbet styrde mot Palma på Mallorca, longweekend torsdag till söndag. Vilken resa! Det var ett jävla tempo rätt igenom. Lagom salongsberusad rakt igenom och helt utan incidenter (ingen rånad, ingen avskedad) och lagom med aktiviteter. Vi kom fram på dagen och det dukades genast upp långbord med malt i ett strålande väder med utsikt över hela Palma. Kvällens aktivitet bestod av middag på ett sjukt nice tapashak med avslut på ett riktigt nice ställe som bara var en dörr från ingenstans till den coolaste innergården jag nånsin sett. Vi hade tack vare en van Mallorcaresenär i sällskapet tillgång till förstahandstips om vad som fanns i floran av uteställen och restauranger. Svindyra drinkar som smaka screwdriver hela vägen var ju ingen nyårsraket dock men helt klart en stämningshöjare. Här var i alla fall jag i säng innan tolv för det vankades utflykt på moppe morgonen efter, skåningarna var självklart ute till discona stängde i vanlig ordning.

Palma

Upp lite halvskakig i ottan och iväg med en buss mot en liten håla utanför Palma för att sedan åka tillbaka in till staden mopedburen, två och två, i två grupper. Mycket trevlig tur genom staden och upp till ett gammalt fort med slående utsikt i världsklass. Lite gassande i solen på eftermiddagen så var det senare dags för att gick ut på staden igen. Denna kvällen styrde stegen mot en restaurang som vår Mallorcakung hade tipsat om. Rödtjutskavalkad, bra käk och en snorfull kollega vi kunde roa oss åt hela kvällen. Det blev en drink på ett hak utefter gatan men det blev högst avtänt med en margarita som smakade lacknafta.

Proact på Quad-tour.

Nu var dagen D kommen. Jag hade ju som bekant bokat upp oss på en "quadtour" och vi var inte mindre än tio man som radat upp oss efter kragnummer till det här arrangemanget. Vilken upplevelse! Det hade ju ryktats om att Mallorca har en helt otrolig natur (tipstack: Anders F) och det fick vi skriftligt på. Jösses när vi gasa omkring på serpentinvägarna längs med bergen, helt obetalbart! Västkusten ner var som hämtat ur en fantasyfilm där inte en frame hade varit riktigt foto. Vi var ute i inte mindre än fyra timmar och man var helt slut. Detta är något jag varmt kan rekommendera och absolut inte den sista Quadresan jag vart ute på. Mersmak helt klart!

Under dagen kom grupp två ner, sällskapen går liksom omlott ihop under lördagen, då vankades det lättare förtäring på hotellet och senare ut på en jättekatamaran där vi skvalpade omkring några timmar. Dystert nog tog drickat slut men i stora hela riktigt trevligt att mingla runt en stund. På kvällen var det näst inpå galamiddag med "skjortan" och hela kittet. Det delades ut drinkbiljetter till discot, Titos, som vi senare skulle hänga på. Den som råkade se mitt fylleinlägg på fejjan kan ju få er ett gott skratt men det var ju vanliga upplägget med charterdisco, eurotechno och gogodansare. Skåningar höll på till sju på morgonen, vid trebläcket var det färdiggapat i folks ansikten för min del och det bar iväg hemåt.

Man hade lapat allt för många färdigblandade Mojitos och söndagen blev en kavalkad i bakfylla, precis som vanligt.

Flipper!
Har haft två flippersessions hemma med gott häng. Så mycket turnering blir det aldrig av på grund av fylla och tjöt tar överhanden och då kan man inte finlira. Första var för några veckor sedan där Hans körde lite timelapse som fastnade i en showreel att bevittna på YouTube. Mycket stilfyllt och bra soundtrack. Senaste gick av stapeln i onsdags och var väl inte tänkt att bli det sjöslag det blev med full bemanning. Nya Mortal Kombat och Bomberman gick varmt.

Flipperlapse frame. © Elgarim

Det har blivit en del sammankomster det senaste, allt tack vare fejjan. Hur gjorde folk innan? Det börjas jämföras med att folk som inte betalar räkningar på Internet är dom som inte har facebook. Tur att jag hann innan jag blev mer efterbliven än jag redan är. Vilket får mig att trilla på nästa cave-in, Spotify. Fixade en trial till första flipperkvällen och den fastnade. Det känns väldigt komplett när man kan köra klienten native i Linux, kör det i Android (och därmed bilen via Bluetooth) samt att jag streamar till SqueezeBox-servern där jag kan jacka in köksradion och softplayers. Bävar för cave-in #3...

Man har nog inte heller gått miste om att jag beställt ett nytt spel. Inte mindre än TRON: Legacy är på väg in till Dahlströmsgatan. Spelplanen är inte helt olik Doctor Who men har också gjorts jämförelser med Funhouse. Det verkar vara svårt att komma med något nytt och jag är lite skakig att spelet inte lever upp till förväntningar hela flippervärlden har lagt fram. Det har inte släppts en enda gameplay video än. Spelet släpps under Juni och jag förväntar mig få det i slutet Juni, början på Juli. Hursom, temat är rätt, Daft Punk står för musiken och artworken är outstanding, floppar det så har jag lärt mig en läxa i alla fall.

TRON!

Kart och Hello Monkey
Blev en riktigt nice tillställning med gamla datagänget ihop med respektive. Uppvärmning på Gokartcentralen där jag faktiskt tog en andra placering effortless med lite fulkörning. Vann gjorde långa farbrorn men viktigast av allt var att ha bröderna Jonsson bakom (trolla inte i kommentarerna, jag vet att ni hade bättre varvtider)! Sedan blev en margarita på Lokal innan vi stövlade iväg till Hello Monkey som serverade gudomliga knyten, tonfisk och grönbete av asiatiskt ursprung. Kan varmt rekommendera (gilla på fejjan)!

José på Lorensbergsteatern
Magisk kväll med José González på hemmaplan ihop med symfoniorkestern The String Theory. Förband var Little Scream, ett enmansband, (kvinna) med kreativa lösningar för att bygga upp låtar. I koma satt man och avnjöt kvällen med andakt och det var en enastående upplevelse ifrån start till slut.

Vinklubb
Vuxenpoängen haglar då jag och Kim har gått med i Allt om Mat's vinklubb och får numera tolv flaskor rödtjut hemskickade till dörren för sextonhundra spänn. Fyra olika sorter som inte finns på bolaget och det har hittills vart riktigt bra. Men vi har trots allt bara fått en låda än. Nästa sändning runt midsommar, den ser vi fram emot.

Budapest
Årets upplaga av påskresan gick mot Ungern och Budapest. Fifty-fifty rikgt bra och halvdåligt väder kunde inte grusa ner upplevelsen av den här europeiska pärlan. Vi landade ganska sent på kvällen och kunde egentligen bara glida ner i den angenäma hotellbaren och smaka av drinkarna. Just det, hotellet var femstjärnigt, vad annars? Hurtig som man numera är så blev det ett pass på hotellets gym i gryningen följt av en stadspromenad ibland dom århundraden gamla byggnaderna som pryder staden. Det fanns även en metro ifrån förra seklet som påminde om våra gamla spårvagnar, med kuponger och hela kittet. Där var också någon sorts signal i metron som vid hållplatserna lät som en Zelda-trudilutt ur ett PA system som haft bättre dagar.

Östtysk ingenjörskonst.

Första riktiga kvällen hade Kim bokat in oss på en restaurang med stjärna i Michelinguiden, Costes! Här serverades inte mindre än åtta rätter inklusive en dryck per fat och allt var vegetariskt. Det var den ena smakupplevelsen efter den andra som ett pärlband. Här vart vi väldigt belåtna och nöjda med besöket. Det var inte farligt dyrt heller, men det var inget som var direkt dyrt i Ungern. Troligtvis är det den största anledningen till att staden kryllar av svenskar (smålänningar?) och man stötte givetvis på folk ifrån vårt flyg ute på stan.

Utanför badhuset, alla ska bada.

Andra dagen var det dags för ett besök på ett av dom omtalade utomhusbaden. Här satt man under en gråmulen himmel med regnet hängandes i en svinvarm pool. Folk ifrån alla klasser, turister (omringad av svenskar) och schackspelande äldre herrar bestod klientelet av. Efter badet blev det en riktig långpromenad genom en igenbommad stad (påskdagen) förbi Heroes Square där vi gjorde ett pitstop på ett riktigt nice hummushak där man dishades fram ett fat fyllt med falafel som man skulle doppa i diverse läckerheter. Blev duktigt proppmätt på den kan jag säga. Den här kvällen hade Kim styrt upp oss med ett bord på ett mexikanskt hak där man hade behövt veckor på sig för att mala igenom menyn. Jösses vad grejer dom hade. Fick beställt in oss en pitcher frozen margarita och en combotallrik med lite av varje och satan, det satt som en smäck det också!

Sista dagen tog vi oss en rejäl stroll upp igenom hela Margereteön, den ö som delar Buda och Pest. Pissregnet kom till slut och vi fick ta metron hemåt och tog en fika på Astorias café innan vi stack till flygplatsen på eftermiddagen. Flygplatsen var väldigt fräsch och modern. Typ sista stället man tror att man skall åka på en jävla matförgiftning! Käka en pizza, typ efter en halvtimma i luften blev jag så sjukt jävla illamående och jag höll spyan inne enda fram till klockan två på natten. Blev plakat i ett dygn. Har lite svårt för pizza med svamp på nu kan jag tillägga.

Överlag kan jag rekommendera Budapest som cityweekend. Inte i riktigt samma klass som Paris eller London. Men är man klar med dom så stick till Budapest!

Vivere l'Italia!
Nästa resa är inte långt borta. Om en månad sticker vi tio dagar till Florens för att köra en tour igenom hela Toscana i vår hyrda Peugeot 206 Cab! Det kommer bli en kavalkad i ost och vin blandat med lite vandringsleder, bad och stadssemester i Pisa och Florens. Lösryckta planer finns på att möta upp lite lokalbor och eventuellt ett extra resesällskap på besök. Den som lever får se, gött skall det bli i alla fall.

Puta Madre
Fick äntligen tummen ur att ta oss till Puta Madre. Denna underbart inredda restaurangen på magasinsgatan med 20-tals stuk bjuder på mexikanskt käk i världsklass och man fick uppleva skillnaden på en premium margarita och klassisk alá lacknafta. Beställde in lite nachos med en guacamole ifrån himlen. Majssoppa som överraskade och därefter en tonfisk badande i en tomatchilliröra. Fem fyrar till både sällskap och maten!

Two, two, two, pew, pew!
Portal 2, Starcraft II och Crysis 2. Här finns lir för hela familjen och knappt en sekund över att lira. Har precis tagit mig igenom Portal 2 och det var en mycket angenäm upplevelse. Något kort och lite för lätt. Körde bara fast på ett ställe där jag var tvungen att kolla manualen och det var inte svårare än att jag hade dragit ett streck med den röda gojan i fel vinkel vilket gjorde att jag kom till hälften rätt och jag trodde liret hade buggat. Crysis 2 har jag bara kört nån halvtimme för att se att det funkar, det blir nästa projekt.

Nu är jag nöjd och klar med Portal 2! (man kommer ut i friska luften)

Var ju inbjuden till något så sällsynt som ett LAN på Stagvägen i Torslanda för lite dedikerat Starcraft II lirande. Många minnen ifrån LAN-tiderna infann sig och jag trodde inte det skulle vara så sjukt ball att nöta 4vs4. Vi var fyra i vårt lag som körde mot andra lag på nätet. Självklart var man i särklass sämst när statsen rapades upp efter matcherna. Men man kan inte vara bäst på allt, så är det bara.

Koncertdöden
Inga bra festivaler i Göteborg i sommar förutom West Coast Riot (Shelter, Bad Brains, Millencolin, The Exploited och Gogol Bordello). Way Out West är bara pinsamt och Where The Action Is undrar jag bara -"The Action is Where?". Danko Jones förgyller Liseberg om två veckor men annars är det fullständig torka. Vi hade planer på att åka på Lollapalooza i år för man trodde att line-upen där skulle vara legendarisk i och med tjugoårsjubileét, men icke. Högst poäng får tyska Area 4 men orka tältfestival.

Cheerz!

BTW, galleriet är nu uppdaterat med Mallorca och Budapest.